Skogen legger sine røtter som blodårer
over stien, som for å holde liv i den,

som for å holde den på plass.
Som for å si at ''den er min,
jeg bestemmer.

Du kan gå her,
men jeg tar den tilbake
når jeg vil''


MVH
J-P

Diktet til JP sier mye om dette bildet. Jeg likte det, god s/hvitt konvertering. Du har fått med deg det essensielle. Kanskje kunne du klonet bort den hvite stenen øverst i stien. Den fanger litt for mye av oppmerksomheten. Ellers veldig bra!
mvh Eli

Har sans for denne typen bilder !
Bildet maner frem ''bilder'' av skiftende vær og årstider, og mennesker som
bruker denne stien. Eller med andre ord, Unseen.


Asbjørn

Liker godt slike stier. Synes også diktet til J-P går godt til bildet. Stenen bør nok ligge der urørt ellers ville nok mannen på bilde bilde nr. 220374 stusset over hvor den var blitt av.

mvh Wilhelm

Tusen takk for fine kommentarer og tilbakemeldinger - og en spesiell takk til Jon-Petter for det fine diktet, som på en så fin måte sier hva dette handler om! I naturen er mennesket kanskje bare en parentes...

- Kristoffer

...og til Eli: Dette bildet er tatt på Kodak T-Max-film, og ikke konvertert fra farger... ;-)

- Kristoffer

Godt komponert. Jeg liker at stien forsvinner i ingenting - opp til meg hva det er rundt neste sving....

Et av de beste ''stibildene'' jeg har sett. Vrient tema.

mvh Espen

Tusen takk for nye kommentarer!

- Kristoffer¨

Skogen har rullet ut sin egen røde løper og ønsker alle velkommen. Alle som setter pris på dens mystikk og ''uryddighet'', og alle dens lyder og lukter. Her kan man koble seg løs et øyeblikk og tenke tilfeldige tanker...

flott å få en bakgrunn til å bli motivet

et godt blikk er tingen

:-D ! tarjei !

Hei Kristoffer!

Den forsøker på forskjellige måter å drive inntrengeren vekk. Snart blir jeg flinkere til å la truslene passere, og jeg kommer fram til at denne skogen til syvende sist og sist er en del av meg.
Jeg er på vandring på innsiden av meg selv, akkurat slik blodet følger blodårene på sin vandring rundt i kroppen. Det jeg ser rundt meg, er i mitt eget indre, det som fremstår som trusler, er ekkoet av min egen frykt.
Spindelvevene som er spent ut foran meg, er spindelvev i mitt eget hjerte. Fuglene som skriker over hodet på meg, er fugler jeg slev har fostret.
Dette bildet blir født og slår rot i meg.

(Fra ''Kafka på stranden'' av H. Murakami)

Hjertelig takk for nye, fine kommentarer!

Ioannis treffer spikeren på hodet med kommentaren/sitatet sitt. Det handler om naturen som metafor for vårt indre. Om det ytre landskap, som gjenspeiling av vårt indre landskap. Om å være ett med naturen, og om å være ett med seg selv. Er det ikke to sider av samme sak? Kan vi være ett med naturen, om vi ikke er ett med oss selv? Kan vi finne ro i naturen, om vi ikke har ro i oss selv?

Om du har lyst til å fordype deg i denne tanken, kan jeg varmt anbefale Hermann Hesses ''Siddharta'', en perle av en roman.

- Kristoffer

Naturen er evig, vi bare gjester den. En vakker stemning i bildet, du faar meg til at lenkte etter vaaren, gaa barfot i skogen, lytte til de vaaryre fuglene, kjenne duften av kvae, jeg forstaar at det er paa tide at sette kursen hjemover, hilsen
:)Helge

Hei Kristoffer
For meg er dette bildet det beste i serien unseen.
Stemningen gir meg som betrakter en indre forventning, det er en mystisk og mytisk stemning i dette bildet og komposisjonen er fabelaktig. Den understrekes av lyset og tonene.

Mvh
Anne Lene

Första associationen är livets väg
Vägen mot ålderdomen. Den långa vägen.
Från barndom till ålderns höst.

Men kanske handlar allt om det inre.
Den inre resan och allt som bara känts
och känns. I en själv. Livets ådra.

Det är en stark bild med mycket känsla,
en bild som kan säga hur mycket som helst.

En berättande bild, om livets
väg och kanske att den inte alltid är så smärtfri.

Mycket bra, Kristoffer!

Vänlig hälsning
Malin

Tusen takk for innsiktsfulle og inspirerende kommentarer!

- Kristoffer

Hej... Jag återvänder till den här bilden. Den säger mig en hel del. Bilder kan ju också få en annan betydelse beroende på var i livet man är. Och det här är ju livets väg, symboliskt. Som jag var inne på tidigare.

Bra bilder återvänder man också till, bra bilder är alltid bra. Och det här är en otroligt BRA bild som säger så mycket.

Där jag är nu så känner jag nu när jag ser bilden att det är en mycket krånglig stig, det känns snårigt och tungt. Och jag undrar om jag kommer att orka gå hela den här stigen för att på något sätt komma fram dit jag vill. Stannar upp en stund och betraktar. Undrar hur jag på bästa möjliga sätt ska kunna ta mig fram på stigen på ett så smidigt sätt som möjligt. Att komma till en punkt där jag inte vill ge upp utan fortsätta längs stigen för att upptäcka vad som finns där framme.

Bilden berör mig fortfarande och jag kommer återvända fler gånger... kanske ter den sig på ett annat sätt nästa gång?

Mvh
Malin